Tea

Missförstår mig inte, jag är nöjd med mycket, även om detta inlägg kommer få det att låta som att jag vore missnöjd med precis allt.

Jag har börjat fundera.
Om jag är nöjd med det jag har. Om det är så här jag vill att mitt liv ska vara. Funkar det just nu, men oxå om det funkar i längden. Är jag där jag vill? Har jag kommit dit jag ville? Vill jag något mer?
Sådana frågor skrämmer mig, för jag har inga svar. Jag vet inte vad jag ska göra om ett år, fråga mig inte vart jag är om tio år. Fråga helst inte ens om mina framtidsdrömmar. Jag vet inte! Och det är ett svar man inte får ge på sådana frågor. Jag önskar jag hade svar, jag vill ha ambitioner och planer och drömmar. O det har jag väl, men dem ändrar sig och varierar och blandar ihop sig och är hemskt otydliga.
Sen så måste man ju ändra sina planer när man inte är där man kanske borde vara för att lyckas ta sig dit man vill. Svår mening, men jag litar på att mina läsare är så klipska o insatta i min hjärna att ni förstår hur jag menar.

Dessa tankar tål att tänkas, men är som sagt oroväckande när man inte är nöjd med (de obefintliga) svaren man har.

Och så har jag sista tiden haft tråkiga känslor. På vissa ställen har jag ofta känt mig som en bluff, men nu har jag fått även den känslan på andra ställen. Ska utvecka, så oro er inte =)

Har alltid känt mig som en bluff när det kommer till dans. Men det kan ju bero på en massa saker, dels att jag inte dansat så länge o dels för att jag är så kritisk när det gäller saker jag själv ska göra. Men jag har ständigt en känsla av att den jag dansar med, eller har dansat med ska komma på att jag egentligen inte alls kan, att jag inte har en susning om vad jag håller på med.
Men detta är väl inget jag egentligen stör mig på, men jag kan ju fråga mig varför jag känner på detta vis.

Nästa bluff är när det kommer till träning.
Räknar jag efter så har jag ju ändå tränat ett tag, och jag är iaf iväg minst en gång i veckan. Så jag är nog ingen blufftränare. Men ändå så känns det så, när jag pratar om träning eller att jag tränar. Som att jag inte får säga att jag tränar eftersom jag nyss börjat...
När jag väl är iväg o tränar så gör jag det på riktigt, men om jag sen berättar det för någon så känner jag att ja bara bluffar. Knasigt...men men.

Men nu på slutet har dessa känslor även tagit sig in i huvudet när det kommer till jobbet.
Känns som att jag inte har en susning om vad jag gör, eller varför jag gör det.
Så kollar jag på min kollegas arbete o det hon gjort är fint och proffsigt. Och så sjunker jag ännu längre ned i mina tankar.
Har verkligen börjat tvivla på min talang när det kommer till jobbet. Och det är en jobbig känsla, då jag ändå gillar mitt arbete. Men är kanske bara en tillfällig svacka. Idag på jobbet så var jag trevlig och det är ju iaf något...

Sen så gick jag ju kurs i förra veckan....men hål kan jag ändå inte göra. Jag skäms och känner mig verkligen som en bluff. Förlåt M, jag skulle aldrig fått dig till att låta mig ta hål i navlen din...
Tror ärligt talat inte jag kommer kunna göra det på någon igen...Men det beror ju enbart på mig, du var väldigt snäll med mig. Jag ber om ursäkt ytterligare en gång.

Jag är säkert fjantig tycker ni, med alla mina bluff tankar. Men för mig så är det verkligt...väldigt verkligt. De första två är väl inte så farligt, men de sista om jarbetet känns jobbigt.
Men jag ska jobba på det jag lovar, är väl i en svacka just nu (hoppas jag iaf). Måste ju gå att komma förbi på någe sätt..



Men annars så är allt på topp...nästan =)


Puss puss