Tea

Började med 3 underbara semesterveckor. En vecka i Turkiet, en tripp till Tallinn. Sen var det en massa folk som skulle hälsas på och fixas i håret och så. Sen så blev det bil upp till mig. Mamma o pappa följde med, fick med oss alla saker som jag har lagrat hemma, eftersom jag inte vågat eller fått plats att ta dem med mig när jag flyger. Men bilen var då full packad, nästan lika mycket saker som det var den första gången vi åkte E4 uppåt norr. Kul att få ha dem hos mig ett tag, dem gjorde så fint hos mig. Visst jag får lite dåligt samvete, eftersom jag tycker dem borde göra sådant som dem tycker är kul o så, för det har ändå semester. Men dem påstår att dem gillar att hjälpa mig när dem får chansen, den kommer inte så ofta tycker dem. Blir lätt så när det är lite mer än 60 mil emellan oss.

Sen när dem for hem så kändes det lite ensamt. Innan jag gick på semester så hade jag haft syrran uppe på besök i en vecka. Så jag har ju haft folk runt omkring mig i stort sett dygnet runt i 5 veckor, så det är klart att det känns ensamt o tomt.

Dagen mina föräldrar åkte hem så tog jag med ett par vänner och gick på bio, så att jag inte skulle komma direkt hem till en tom lägenhet efter jobbet, nu kom jag istället hem lagom till sängdags, och då hann jag inte känna efter, desto tommare kändes det på morgonen. Ingen frukost som stod och väntade på mig...

Jag o M gick ut och dansade och flummade på fredagen, så hemskt kul. Fick höra att jag var grym och att jag skulle fortsätta så och att jag var hemskt svettig... svårt att vara annat kanske när man dansat konstant i nästan 3 timmar... flum flum o mera flum =) Tack M =)

Sen var det jobb dags igen, var sjukt trevlig hela måndagen, fattar inte alls hur ja orkade. M var också imponerad. =) Beklagade mig en anings aningen, eftersom jag inte skulle få träffa min familj förrän i november och nu var det ju bara juli. Och att jag inte riktigt hade haft någon tid över på min semester då jag bara kunde slappa och vila. Alla dagarna var fullbokade... och för mamma så beklagade jag mig på att jag skulle få en sådan tråkig helg, alla jag känner skulle bort så jag skulle bli ensam.

Mitt uppe i allt detta så hände det ju något kul också, något jag ändå inte riktigt vågade tro på. Blev utbjuden på fika, som jag hade innestående. Kul kul, blev aldrig ens nervös, för som sagt jag trodde ändå inte det skulle bli av. Men jag tog med mig andra kläder, så jag skulle slippa ha mina håriga jobbkläder på mig. Tycket det var lite konstigt att jag inte visste vart vi skulle ses, men jag tänkte väl att det skulle bli på jobbet då och så skulle vi ta det därifrån. Men nej, mycket riktigt så fick jag ett sista minuten sms om att det var inställt. Visste väl det, vore konstigt om det någon gång skulle bli som jag vill, åtminstone när det gäller sådana här saker, slår nästan aldrig fel. Men det blev kinamat med M istället., inte fy skam det inte. Mindre ansträngande iaf =)

Men då blev det sagt att vi skulle ses en annan dag istället, men den dagen så var det jag som fick ställa in, för tro det eller ej så fick jag skjuts med ambulansen då, bruten handled o skadat knä. Så jag gick och blev gipsad och sjukskriven i fem veckor...

Efter det så har jag inte hört något mer, lika bra det kanske. Men hade varit kul att få en ny kompis, för vi funkar bra ihop, det vet vi ju redan.

Så allt jag hade muttrat över behövde aldrig ske. Jag åkte hem, var inte ens en vecka sedan jag träffade mina föräldrar när jag fick se dem igen, helgen fick jag umgås med familjen och nu fick jag tid till att slappa och inte göra något, rättare sagt 5 veckor...

Det var min sommar det, Nu är det en vecka kvar på sjukskrivningen, gipset for i torsdags, så nu ser jag slutet på detta trista. =)

Vilken uppsats, och ändå lyckades jag inte riktigt med det jag ville åstadkomma. Men men, sådant är livet.

Kramar till alla i detta höstmörker.