Host host.
Jag mår inget vidare, men ändå kan jag inte komma från känslan om att jag gör något jag inte får. Sitta hemma under en filt, dricka te och kolla på tv, när jag borde vara på jobbet. Är jag verkligen så sjuk, eller är jag bara lat? Har aldrig varit hemma för en förkylning, inte från jobbet iaf. Känns så taskigt mot dem på jobbet, nu måste dem ju reda upp, boka om mina kunder. Tur att det är en lugnare tid nu iaf.
Jag vet ju att jag inte är lat…för det är sjukt tråkigt att bara sitta hemma och inte kunna ta sig för något. Blir uttråkad till tusan, skulle hellre vara på jobbet. Men skuldkänslorna vill bara inte lämna mig. Imorgon är jag i vilket fall som helst ledig, så på torsdag kommer jag att vara hemskt glad över att få komma tillbaka, hoppas på att rösten är på plats igen då, näsan i fint skick och halsen tom på dessa knivar som skär. (vet ju att det inte finns sådana där, men det känns då så)
En kul sak är att jag igår bokade biljetter till Magnus Betnér, det brukar ju aldrig kunna bli tråkigt =)
Idag fick jag veta på att dem fick åka till akuten i natt, så nu sitter jag bara och väntar på att dem ska ringa och berätta vad som hände, vad som händer och vad dem ska göra… Hur ska man kunna ha förtroende för läkare och sjukvården i ren allmänhet när dem behandlar folk på detta viset. Dem behandlar henne inte som en människa, för det kan inte vara mänskligt att få gå så länge utan att få reda på något. Bara skjuter det på framtiden utan att tänka på hur det måste känns att leva i sådan ovisshet. Fy tusan!
Jag vill inte ens tänka på vad jag kommer få reda på, när dem ringer. Vet inte om jag orkar det, får ta det när det kommer. Om jag känner på det sättet, hur känner då inte den som är den som är drabbad.
Jaja, ska fortsätta slösa på miljön genom att snyta mig stup i kvarten.
Puss puss
