Snörvel, snörvel
Känner mig som en svikare idag. Klarade inte av att vara kvar på jobbet. Åkte dit och kämpade mig fram till tolv. Sen åkte jag hem…
Kunderna gnällde på mig i telefonen, kunden jag klippte rekommenderade handsprit. Chefen kom inte när hon sa att hon skulle komma. Huvudet dunkade, rösten pendlade, ibland närvarande ibland frånvarande. Näsan var tillfälligt tjock, emellanåt som en kran. Ögonen rann. Inget vidare alls. Stackars Marlén fick rädda mig och börja tidigare. Åkte hem och lade mig i soffan, kände mig som en svikare. Men ibland så går det bara inte. Hoppas jag är bättre imorrn.
Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt att klaga. Jag kommer ju att bli bra inom en snar framtid, inget livshotande med en förkylning. Finns den som har det mycket värre.
Fick hemskt tråkiga besked i fredags…har nog inte förstått ännu. Kommer som inte in. Det får bara inte vara sant, men jag vet ju att det är det. Mina tankar går till dig konstant. Blir ledsen, arg och känner mig så hjälplös och långt borta. Önskar, särskilt sådana här gånger, att jag bodde närmre. Vill finnas till hands, hjälpa till, umgås och bara vara. Men det är så svårt…
Önskar så att det fanns något jag kunde göra. Men skulle kännas så konstig att göra mycket annat än vad jag/vi brukar. Du vill inte bli behandlad på något annat sätt an vanligt, och jag vill respektera din önskan.
Hoppas bara du vet hur ledsen jag känner mig, hur mycket jag tycker om dig, och att du finns i mina tankar. Hoppas vi kan få mer besked snart….
Puss puss
