Tea

Var jobbigt att kliva upp, och inte blev det enklare när man hör hur det blåser ute. Jag cyklade till jobbet, fick trampa mig nerför backarna, då är det illa...

Dagen på jobbet började bra. Trevliga kunder och lättsamma samtal om vädret. =)

En av mina kunder blev så tacksam att hon gick o köpte mig en bunt med påskliljor...folk kan vara så varmhjärtade så man kan inte annat än le vid tanken. =)

När jag kom upp för att börja jobba igen efter min lunch så skulle jag rulla en permanent.
Kvinnan som skulle få håret fixat är en kvinna som gått som kund hos oss väldigt länge. De sista åren är det hennes dotter som bokat in hennes tider.
En gång så gjorde jag ingen permanent som det var bokat, håret var så lockigt så både jag o kunden tyckte det var hemskt onödigt att göra en ny permanent. Detta var mycket dumt gjort utav mig, iaf om man ska lyssna på dottern. Så varje gång hon ringer nu, så säger hon "det är en liiiiten lock kvar i toppen, men den kommer ni ju klippa bort". Så att vi ska förstå att det ska göras. Är bara det att vi blöter ju håret o ser att det inte är en liiiten lock, utan ganska mycket lockar. Men det är bäst att göra som hon säger.

Detta var lite bakgrundinfo, så ni lättare ska kunna förstå vad som upprör mig mest idag.

Idag satt dottern kvar tills hon sett att jag rullat dit de första spolarna. (Fastän kunden i fråga tycker att det känns lite tidigt med permanent)  Sedan frågar dottern hur lång tid det kommer ta, så hon kan komma o hämta sin mamma. När hon fått reda på det så går hon.

Jag rullar o rullar...vi pratar inte så mycket. Efter en stund så tror jag att hon somnar. Sen så början hon hosta lite och snora en del. Men eftersom inget av detta är ovanligt hos oss, så tänker jag inte på det. När jag har rullat klart så ser jag att hon dreglar lite... försöker få kontakt med henne, men det går inte. Ruskar lite försiktigt för att försöka väcka henne...går ej. Hon reagerar inte alls, varken på tilltal eller beröring.
Ber Marlén om hjälp (vad fasen skulle jag ha gjort om hon inte varit där...huvva)
Hon ringer efter en ambulans, vi lägger kvinnan på golvet o försöker höra om hon andas o kolla om hon har puls. Hon andas tungt, som snarkar o frågan är hur regelbundet det var.
Var hemskt obehagligt vill jag lova...
Det kommer 2 ambulanser, men kvinnan piggnar till lite precis innan dem kommer. Hon återfår som långsamt medvetandet. (tack o lov)
Medans de förbereder henne för en tur in till sjukhuset så ringer jag till hennes dotter för att berätta vad som hänt.

Säger att hennes mamma blivit dålig o att vi ringt efter en ambulans. Dotterns första fråga är inte hur det är med hennes mamma, nej, hennes första fråga är om håret är permanentat?! (Hur fasen tänker hon?)

Jag förklarar vad som hänt och säger att jag hann bara rulla upp håret men inte nå mer, då frågar hon igen om det är permanentat. Svara då att nej, det är det inte. Då suckar hon djupt o låter besvärad o säger att mamma troligen bara råkar ut för ett blodtrycksfall......

Vad tycker hon att vi skulle ha gjort då? Väntat? Fortsatt o låtsas om att kvinnan inte var okontaktbar?
Inte ens ett tack fick vi, ingen tacksamhet alls, hon vara bara besvärad.

När det hade gått en och en halv timme från det att ambulansen kört iväg med kvinnan så ringer dottern.
Var Marlén som tog det samtalet, förstod att det var hon som ringde. Trodde hon ville berätta hur det hade gått....Men så fel jag hade, hon ville ju boka in en ny tid åt sin mamma. Var ju "bara" ett blodtrycksfall.
(hade de verkligen hunnit ta reda på det på den korta tiden? Brukar man inte få vänta ganska länge på provresultat..?)

Så imorrn när jag kommer till jobbet så ska jag alltså försöka få kvinnans hår permanentat....känns väldigt olustigt....

Usch vilken jobbig dag detta blev... tur det inte var någe allvarligare med kvinnan iaf.


Puss puss