Tea

Har inte förstått det ännu, jag är ju medveten om det men jag kan ändå inte förstå det. Blir färre och färre kvar. I alla fall sådana som jag känner. Nu finns det en vän kvar och ett par bekanta. Men hur länge kan jag klara mig på det. Känner mig så hemskt ensam vissa dagar. Men det gör man säker ändå, även om man har en massa folk omkring sig. Just i helgen känns det ensamt. Marie flyttade idag, Marlén ska visst hem. Kan inte prata med mamma och pappa för dem har det mysigt på en minisemester i Ungern, och syrran flyttar och står i. Visst finns det andra jag skulle kunna ringa, men jag har ju så svårt för det här med telefoner... Tur för mig så finns det en massa att göra här hemma. Och på måndag så får jag börja jobba igen. Ska bli skönt att få lite rutin på vardagen igen, hoppas bara att det går bra. Har ändå varit därifrån i 5 veckor. Känns inte så länge, men det är då det som står på papperna.

Jag önskar jag visst hur det skulle bli med jobbet. Hur länge jag får ha det kvar. Fick ett nytt mail om ett erbjudande om jobbintervju i Stockholm. Så det känns ju bra att veta att det finns jobb. Men då måste jag ju veta vart jag vill ta vägen sen. För när jag inte får vara kvar på den salongen jag jobbar på nu, så tänker jag lämna stan. Om det inte skulle inträffa något oväntat, men det har jag svårt att tro. Chefen säger att hon ska sluta snart, men det har hon sagt ett tag. Hon ger oss inget besked och det är jobbigt. Men samtidigt så är det bra, eftersom jag inte vet vart ja vill ta vägen. Måste klura ut det, men jag behöver press på mig, annars skjuter jag det bara på framtiden. Men men...

Igår var det en mysig kväll. Jag hade under dagen lyckats knåpa ihop ett litet collage. Hon sa hon gillade det, och det hoppas jag också. Önskar bara jag hade haft lite mer tid på mig, då hade det kunnat bli superb. Men det blev helt okey. Vi sågs vid åtta, och pratade en massa minnen och om ditt och datt. Väldigt mysigt, men så tråkigt att det var sista gången på obestämd tid. Varför känns det som om man hade som trevligast när man vet att det kanske var sista gången? Borde det inte vara som mest ledsamt och tragiskt då?

Nu ska jag fortsätta känna mig ensam. Puss puss och njut av dem sista 2 sommar dagarna. Augusti är ju sommar oavsett väder =)

Började med 3 underbara semesterveckor. En vecka i Turkiet, en tripp till Tallinn. Sen var det en massa folk som skulle hälsas på och fixas i håret och så. Sen så blev det bil upp till mig. Mamma o pappa följde med, fick med oss alla saker som jag har lagrat hemma, eftersom jag inte vågat eller fått plats att ta dem med mig när jag flyger. Men bilen var då full packad, nästan lika mycket saker som det var den första gången vi åkte E4 uppåt norr. Kul att få ha dem hos mig ett tag, dem gjorde så fint hos mig. Visst jag får lite dåligt samvete, eftersom jag tycker dem borde göra sådant som dem tycker är kul o så, för det har ändå semester. Men dem påstår att dem gillar att hjälpa mig när dem får chansen, den kommer inte så ofta tycker dem. Blir lätt så när det är lite mer än 60 mil emellan oss.

Sen när dem for hem så kändes det lite ensamt. Innan jag gick på semester så hade jag haft syrran uppe på besök i en vecka. Så jag har ju haft folk runt omkring mig i stort sett dygnet runt i 5 veckor, så det är klart att det känns ensamt o tomt.

Dagen mina föräldrar åkte hem så tog jag med ett par vänner och gick på bio, så att jag inte skulle komma direkt hem till en tom lägenhet efter jobbet, nu kom jag istället hem lagom till sängdags, och då hann jag inte känna efter, desto tommare kändes det på morgonen. Ingen frukost som stod och väntade på mig...

Jag o M gick ut och dansade och flummade på fredagen, så hemskt kul. Fick höra att jag var grym och att jag skulle fortsätta så och att jag var hemskt svettig... svårt att vara annat kanske när man dansat konstant i nästan 3 timmar... flum flum o mera flum =) Tack M =)

Sen var det jobb dags igen, var sjukt trevlig hela måndagen, fattar inte alls hur ja orkade. M var också imponerad. =) Beklagade mig en anings aningen, eftersom jag inte skulle få träffa min familj förrän i november och nu var det ju bara juli. Och att jag inte riktigt hade haft någon tid över på min semester då jag bara kunde slappa och vila. Alla dagarna var fullbokade... och för mamma så beklagade jag mig på att jag skulle få en sådan tråkig helg, alla jag känner skulle bort så jag skulle bli ensam.

Mitt uppe i allt detta så hände det ju något kul också, något jag ändå inte riktigt vågade tro på. Blev utbjuden på fika, som jag hade innestående. Kul kul, blev aldrig ens nervös, för som sagt jag trodde ändå inte det skulle bli av. Men jag tog med mig andra kläder, så jag skulle slippa ha mina håriga jobbkläder på mig. Tycket det var lite konstigt att jag inte visste vart vi skulle ses, men jag tänkte väl att det skulle bli på jobbet då och så skulle vi ta det därifrån. Men nej, mycket riktigt så fick jag ett sista minuten sms om att det var inställt. Visste väl det, vore konstigt om det någon gång skulle bli som jag vill, åtminstone när det gäller sådana här saker, slår nästan aldrig fel. Men det blev kinamat med M istället., inte fy skam det inte. Mindre ansträngande iaf =)

Men då blev det sagt att vi skulle ses en annan dag istället, men den dagen så var det jag som fick ställa in, för tro det eller ej så fick jag skjuts med ambulansen då, bruten handled o skadat knä. Så jag gick och blev gipsad och sjukskriven i fem veckor...

Efter det så har jag inte hört något mer, lika bra det kanske. Men hade varit kul att få en ny kompis, för vi funkar bra ihop, det vet vi ju redan.

Så allt jag hade muttrat över behövde aldrig ske. Jag åkte hem, var inte ens en vecka sedan jag träffade mina föräldrar när jag fick se dem igen, helgen fick jag umgås med familjen och nu fick jag tid till att slappa och inte göra något, rättare sagt 5 veckor...

Det var min sommar det, Nu är det en vecka kvar på sjukskrivningen, gipset for i torsdags, så nu ser jag slutet på detta trista. =)

Vilken uppsats, och ändå lyckades jag inte riktigt med det jag ville åstadkomma. Men men, sådant är livet.

Kramar till alla i detta höstmörker.